Autopilot
Denna vackra dag med strålande sol och kvittrande fåglar kommer att vara en liten flickas dopdag, lilla S ska döpas idag.
W har blivit tillfrågad om att sjunga och förhoppningsvis ändrar hon inte sitt beslut utan genomför det hela. Jag har henne att själv ackompanjera henne så känns det inte lika stort så idag klockan 13 ska vi på dop.
Funderar på vad jag ska göra för att komma igång.
Är förkyld och trött.
Jag har inte fått sova ordentligt på snart sju månader.
Under veckan som gått har jag försökt att gå och lägga mig under M:s första sovpass på dagen men det har egentligen inte känts någon skillnad när jag vaknar. Snarare tvärtom, tröttheten är enorm och jag skulle kunna sova hur länge som helst känns det.
Natten som har gått har sett ut så här, dvs som en vanlig natt för mig och M:
Jag sa gonatt till M vid kvart över åtta. Fick gå upp och bädda om honom två gånger under kvällen (han skriker alltså).
Kom själv i säng halv tolv.
Tjugo i ett skriker han. Jag vaknar på ett kick och hastar in innan jag ens fått upp ögonen, autopiloten är inkopplad.
Tar ner honom och värmer mat (jag ger honom mat enligt konstens alla regler på dagarna samt att han äter en hel portion gröt vid sex/halv sju och sen 2 dl välling innan läggdax).
Ger honom mat, rapar och lägger ner honom.
Lägger mig i min säng och känner hur allt snurrar. L snarkar så jag säger till honom och försöker sen somna.
Vaknar av att M skriker tre. Bäddar om honom och trycker in nappen.
Vaknar vid fem av att M skriker. Är yr när jag går in till honom.
Tar upp honom, jag börjar gråta, och rapar honom. Hör att G:s tv är på men väljer att inte säga något nu när väl M lugnat ner sig. Vill ju inte väcka honom...
Ser på mig själv i badrumsspegeln, rödmosig i ansiktet, glanslöst hår och så dessa enorma påsar under ögonen.
Eftersom jag började gråta så är jag ännu tätare i näsan än tidigare. Trycker i mig nezeril och somnar med tanken att jag håller på att bryta ihop av detta.
Vaknar halv sju av en skrikandes M och tar då med honom in till dubbelsängen.
Försöker sen få honom att somna om men det fungerar inte. Han är själv väldigt snorig och inget är bra om han inte får ligga halvt på mig och dra mig i håret.
Ger upp och försöker trycka i honom Nezeril, han skriker ännu mer. L gör mat som jag ger honom och sen somnar vi om en stund innan jag vaknar av dunkande huvud och beger mig upp för att ta huvudvärkstablett och nezeril.
Känns som att jag håller på att tappa bort mig själv.
Jag är så trött att jag ibland inte vet vad jag gör. Jag får skriva ner saker för att komma ihåg dem, jag som förut memorerade det mesta.
Jag älskar lilla M så otroligt mycket men hans skrik om nätterna håller på att äta upp mig.
Jag har pratat med bvc och fått tips och broschyr på hur man ska göra för att ta tag i barnets sömn men dagen efter vi startade med det så blev han magsjuk och efter magsjukan blev han dunderförkyld så det är inte läge just nu tycker jag.
Förstår att det är ett mönster som jag måste bryta framförallt för att jag ska kunna fungera och må bra igen och också kunna vara en bra mamma.
Även om det känns fruktansvärt att tänka på att det snart är natt igen och att jag då ska springa mellan rummen i mörkret så får jag ändå vänta några dagar så att hans förkylning lättar något innan jag tar tag i det här.
Nu räcker det att han skriker i några minuter så är han totalt igensnorad stackaren.
Nä, en kopp kaffe innan dagens "to do" börjar.
Ha en bra dag!
2009-04-12 kl 09:26:18
Förstår att det är jobbigt...
Men din sambo då? Hjälper han inte till...
Kan inte han ta honom en natt, gå ut med han ett par timmar på dagen...
Så du bara sova i kapp ett dygn.
När våra var små, och forfarande om det är nåt.. Går vi upp varannan gång typ..
Det är så självklart för oss... Vi har alltid delat på allt när det gäller barnen.
Det måste du KRÄVA... :)
Kram!
Jag måste hålla med Camilla där... Jag hade det precis som du när lillan var liten... Jag vaknade av ALLt till slut och var helt slutkörd! Då tog min man över så jag fick sova, det MÅSTE de göra, annars blir det riktigt riktigt illa till slut! Jag slutade amma vid den tiden just för att bryta den onda cirkeln vi var i jag och lillfisan. Jag hoppas att du tar detta jag skriver på "rätt" sätt, jag menar det av omtanke och för att jag såå väl känner igen vår situation i din situation. Jag hade så dåligt samvete för de stora barnen också, usch vilken trött mamma jag var då! Men jag började KRÄVA tid för mig, till en början bara ett fotbad i ensamhet på toaletten i en kvart i början... börja i "det lilla"!
Jag hoppas att du hittar tid och ork och tänker på dig! Kram!
Tittar in för att önska er en Glad Påsk och ge styrkekramar till dig denna jobbiga stund. Känner igen mig delvis och jag ser till att få en egen tid att bara få relaxa och få lite styrka igen. Kram
Du måste få hjälp om nätterna. Man orkar bara till en viss gräns. Jag vet, jag har nyss varit där du är. Även om man är hemma med barn innebär ju inte det att man kan vila om dagarna, speciellt inte när man har en stor hemma också - det är ingen semester att vara föräldraledig. Vi delade upp nätterna när det var "som värst". På helgen tog vi varsin natt - och varsin morgon att sova ut. Jag hade inte uthärdat annars. Man blir ett vrak annars.
Hoppas ni finner en lösning! Kram P.
Hua, låter som om det är tufft för dig. Precis som tidigare personer skrivit så måste du få hjälp på nätterna. Vi har alltid haft som system att ta varsin dag på helgen (on inte sambon jobbar dvs...) och det har funkat bra...
Hoppas att det vänder och att nätterna blir lugnare...
kramiz
Håller med alla som lämnat kommentarer. Du måste be om hjälp nattetid... annars orkar man inte. Man orkar bara till en viss gräns. Om du inte kan få hjälp nattetid... kan du inte be om hjälp några timmar dagtid så du får vila lite? Eller har du som jag, svårt att be om hjälp? Bvc sa till mig att jag MÅSTE för att orka!
Jag är i samma situation som du.... så jag förstår dig precis! Kämpa på! /Kram S
Vi hade det likadant med Gustav. Det var en rent fördjävlig tid om jag ska vara ärlig.
En dag berättade jag för min man att nu ska vi vänja Gustav av med mat på natten och det är din uppgift =) För så fort jag visade mig så var det kört. Jag var mat! Johan hade väl två- tre nätter där han fick gå upp och första natten gick han och bar en hysterisk liten kille i 2 timmar men vi gav oss inte och efter 3 nätter sov han.. Man måste nog bara bestämma sig och det går inte att ge efter för då blir dom förvirrad.. Fast jag förstår att du inte vill när han inte är frisk.. Men för er egen skull så gör det så fort ni kan. Först tänkte vi att vi orkar inte ta fajten just nu men sen kom vi på att det kommer vi aldrig orka om han inte börjar sova och det här var ju vår väg ut. Känn efter vad som kan passa er! Du måste nog få hjälp av din sambo i varje fall och någon ursäkt om att dom går till jobbet finns inte ;-) Det är ett jobb att vara hemma oxå.
Hoppas verkligen att ni hittar en lösning, jag kommer ihåg den här tiden...
Kram Ingela
hur gick det? genoförde hon sången? jag är FULL AV BEUNDRAN!!! :D
KRAM
Låter jättetufft för dig.
Våra barn har sovit förhållandevis bra, egentligen bara Moa osm hållt låda på nätterna, då gjorde vi så att min man fick ta varannan natt (de nätter han var hemma), det funkar liksom inte annars, speciellt inte då man har äldre syskon som är hemma, då kan man ju inte vila på samma sätt på dagen heller.
Vet att det är lätt att säga men ibland tror jag det är nattmaten som "förstör" barnens sömn, Moa tex började sova mycket bättre efter hon förstått att hon endå inte fick någon mat på natten, utan bara en ny omstoppning.
Massor med styrkekramar till dig!
O du be om hjälp av din sambo, Kram
Tittar upp
Håller med om det där med mat om nätterna...
Både E & F har sovit hela nätter sen dom var 4-5 månader.
Med undantag för nappistoppning... Men nån mat var det aldrig tal om..
Är nog en fråga om att avvänja... Barn lär sig snabbt.
Och kanske det är så att det är pappans uppgift som nån skrev...
Lycka till!
Styrke kramar till dig. Jag vet precis vad du går igenom vår dotter har knappt sovit sen hon föddes, nu är hon 19 månader och jag springer fortfarande fram och tillbaka flera ånger om nätterna. Som tur är kräver jag inte så mycket sömn men ibland skulle man bara vilja stoppa i öronpropparna och SOVA.
Ha de gott och hoppas att de vänder snart!!!
