Likt en vilsen stenstaty
Bloggen har blivit en slags minnesbank där jag genom ord och bild delger en del av min vardag.
En liten del med ganska stor fokus på barnen och av naturliga skäl, och som en hel del andra bloggare, en väldigt liten del av privatlivet.
Kanske är bloggandet mitt nya sätt att dokumentera (istället för att skriva i anteckningsböcker) just det där som jag har kommit att tycka alltmer om och fokusera på - vår vardag.
Några timmar i solen en helt vanlig tisdag. Fokus på det lilla, de små ögonblicken som växer när de lyfts fram.
Om några år minns jag lättare de något större händelserna men all den rikedom som varit där emellan, alla våra dagar tillsammans när det inte hände något stort och då inget speciellt upptåg var inplanerat, de finns med lite enklare i minnet genom att fota vardagen och skriva ner några ord om hur tankarna går just nu.
Små underfundigheter som barnen kläcker, nya upptäckter och en hel massa egna, mer eller mindre kreativa, påhitt som det är kul att dela med sig utav och få respons på.
Mina ord och tankar är just nu inget för bloggsfären. Därav min frånvaro på bloggfronten.
Jag har ingen ro till att sätta mig vid datorn med en blank bloggsida framför mig. Jag har inte heller skärpa och fokus på vad som händer runt omkring mig.
När jag sätter mig framför datorn är det för att göra de tavelbeställningar som jag har, vilket fortfarande är kul så det går bra, eller för att sköta mitt jobb.
Det är finns en grå dimma framför mig och även om mina ögon är öppna och vårens återvändande ljus lyser på mig med full kraft så ser jag det inte klart för stunden.
Den hårt trampade jordskorpan var inte så hård som jag föreställt mig. Vardagen har blivit till en snabbsnurrande spiral omöjlig att få stopp på mer än vid enstaka tillfällen tillsammans med barnen. Ett slitigt pussel.
Min kropp har försatt sig i ett tillstånd och en plats där jag befunnit mig en gång tidigare. Känslorna och reaktionerna är skrämmande men bekanta för mig. Tankarna löper amok och gör det stundtals svårt för mig att andas.
De bleknande ärren är från olika perioder som lämnats bakom mig. Jag tappar balansen och skrapar upp en del av mig igen.
För att läka måste jag göra ett val. Att välja den väg som sanningen går på men vilken väg är det.
Jag försöker tyda de tecken som ges. Men är som en vilsen stenstaty.
Att våga tro och tro på att det är rätt väg jag går är inte helt enkelt dygnets alla minuter.
Jag pendlar i tilltro.
Känner mig oskyddad, minsta lilla ojämnhet kan kasta omkull mig och vägen jag går är inte jämn och enkel att ta sig fram på.
Förhoppningsvis är detta slutet på resan och början på en ny.
2010-04-13 kl 16:23:06
Fin blogg du har :D Kolla gärna in min :)
Många tankar du har.
Ibland måste man ju stanna upp och tänka. Ibland tar det lite tid, men då får det göra det. Fokus måste ju vara på nära och kära. Bloggandet ska bara vara kul tycker jag inget måste.
Ta det lugnt det är vår. Låt det bero.
sv: tack detsamma! din var helt underbar! :)
Å här ligger jag och tycker synd om mig själv som har magsjuka... Jag tänker på dig och skickar dig styrkekramar. Hoppas du hittar just rätt väg - för dig... Kram <3
kramar om i massor
Fina du, jag hoppas att du finner rätt väg och att du snart får njuta av vårvärmen och hitta styrkan igen. Varma kramar från Anna
..men älskade vännen...Ta hand om dej!!
MASSOR med styrkekramar
KRAM KRAM
Ta hand om dig!
Vad fint du skriver, ta hand om dig. Ibland måste man stanna upp lite.
gud vilken söt header :D
Livspusslet är svårt ibland, många bitar som behöver stämma för det ska bli balans.
Hoppas du får ny energi igen! Kram
Tänk på dig själv och ta hand om dig!
Jag har nominerat dig i min blogg =)
Tänk på dig själv o ta hand om dig.... Kram Sofi
ta hand om dig! KRAMAR
Jag tycker du gör det bra som fokuserar på dig själv just nu. Hoppas allt löser sig till det bästa! Stor kram!
Så stor omställning som du har i livet just nu är det inte det minsta konstigt att kroppen reagerar.
Ta hand om dig och ta vara på dig och dina barn - en del perioder hinner man inte med mycket annat... Men det kommer andra dagar.
Stor kram!!!
Jag känner igen vartenda ord du skriver..
(Det gör nästan ont att "känna dem", för jag vet hur de svider och skaver inuti)
Det är svårt med bloggar..
Å ena sidan vill man vara personlig och säga/skriva det man verkligen KÄNNER för dagen.. (å andra sidan är man rädd att "fel" människor ska läsa, man är rädd att lämna ut sig till allmänheten, man väljer sina ord väl, raderar, skriver om, och struntar till sist att publicera det som inte känns riktigt okej..)
Jag hade en svår period för en tid sen, den perioden hade jag inte ork till att blogga. (Och även om jag hade haft ork så hade jag inget att säga, jag badade i smärta och vem vill läsa om smärta dag ut och dag in??!)
Jag tog en paus.
Öppnade en totalt anonym blogg istället..
DÄR kunde jag berätta alla smutsiga sanningar, och min vanliga blogg fick vara ren och fin..
Det kanske vore något för dig också??
Här skickar jag över massa kramar och goda energier.
KRAM
Känner så igen mig i vad du skriver. Det är ett pussel att få ihop allt. har också haft lite paus i bloggandet, jag har inte orkat lägga in alls så många inlägg som jag brukade, men jag gör bloggen mycket för mig själv och då får det bli lite pauser också ibland. man hinner helt enkelt inte med lika mycket sen man började jobba och alla aktivieter satte igång.
Ta hand om dig!
Kram
Ta hand om dig och hoppas allt känns bättre snart! Stora kramar från mig!
