Nu är det jul för nu står granen så grön och grann i stugan hos oss.

Men det är inte som det brukar va.
Jag möttes inte av någon stickande grandoft i näsan imorse när jag tillsammans med M gick nerför trappen.
Det luktade ingenting men ändå stod den där och spred mysigt sken med sina överfulla grenar av alla sorters olika julpynt.

Och varför - jo för vi har en plastgran i år.
En plastgran!
Jag trodde aldrig att jag skulle ha en platsgran i mina ägor och än mindre klä den julfin och ha den i mitt vardagsrummet en hel jul.
Självklart är en plastgran ett bra alternaativ till alla som inte tål riktiga granar, kanske ska tilläggas, men att JAG skulle köpa en plastgran har varit en omöjlig tanke.

Jag har levt bondgårdsliv så länge jag kan minnas tillbaks varje lördag och på många av skolloven och somrarna på min farmor och farfars gård.
Mina planer och dröm som liten var att ta över gården en dag men att då göra om den till ridskola [något som jag kanske inte berättade i detalj om för farmor].
Det skulle bli Hallands bästa och mysigaste ridskola var orden som jämnt ekade i mitt huvud.

Jag fick lära mig hur man sköter om så väl mjölkkor som grisar och höns. 
Jag deltog i skördetider och älskade att stå bredvid pappa i skördetröskan och jag var med vid slakt. Hade inga som helst problem att hjälpa till vid detta trots att jag dagen före hade gett grisarna och korna mat.
Att bära ut inälvor och slänga på gödselstacken, att äta kotunga och lever var sådant som jag gjorde.

Jag älskar natur och djur och uppskattar enormt att jag har fått vara med, nära djuren och naturen och följa hela processen från att förbereda jorden för sådd till att baka brödet i stenugnen i farmors källare.
Att se de söta griskultingarna födas men också ta hand om dem på bästa sätt vid slakt.
Då var det inga hemska slakttransporter där djuren står packade som sillar i väntan på döden utan där gjorde vi det själva på gården med god djurkunskap och hantering.

På gården som min pappa och hans bröder är uppvuxna på och som de tillbringade mycket ledig tid på för att hjälpa farmor och farfar tillhörde också en massa skog.
Skog som jag fick vara med och avverka mitt i kallaste vintern.
Jag minns att jag en gång fick tag i färgburken som de använder när de märker ut träden som ska senare ska fällas.
Jag sprayade glatt vartenda träd och hann med ganska många träd innan färgen var slut.
Inte så populärt...

Men nu står den alltså där i vårt hem.
Plastgranen som inte har vuxit i skogen och jag har sniffat efter granluft flera gånger sen i går kväll för min hjärna kan inte få in att vi har en gran men att den inte luktar nånting.

Varför det blev en plastgran i år beror på att våra prioriteringar vad gäller vår ekonomi inte tillåter inte oss att köpa en dyr, mindre barrbenägen, gran.
En vanlig rödgran orkar jag inte med efter förra årets razzia då M bodde i granen från och till.

Han tog ner kulor, försökte hänga tillbaks kulor, kröp under granen och barren rasade som en mindre hagelskur från dag två fram tills den stod där tom och vi slängde ut den.
Jag dammsög barr varje dag och ändå kunde man fram i mars få ett barr instucket i skinkan när man slog sig ner i soffan.

M är kär i de röda kulorna och tar gärna ner en och pussar på den för att sen hänga tillbaks den.
Plastgranen tillåter detta. Den bryr sig inte och behåller sin gröna plastbeklädnad trots vår huligan till tvååring.

Vår gran är nog en av de mest överdekorerade plastgranar som skådats.
Det syns inte mycket grönt på den.
Färgkod på glitter och kulor, dyra julkulor och annat fint som finns att köpa till att hänga i granen skådas inte hos oss!
Vår gran må vara en plastgran men den är [förutom belysningen] pyntad och klädd av våra små [med lite assistans ifrån storebror G som lyfte upp barnen så de kunde hänga kulor långt upp i granen] och de älskar den.
W tänder den på morgonen och M pussar på kulorna och pratar med de små tomtenissarna som de har bestämt ska bo under granen.

En älskad plastgran helt enkelt men ack vad jag saknar grandoften...

Bilder:Privata©HUSnrNIO