Dagens och nattens timmar flyter ihop och dygnen byter av varandra.
Snart har årets sjätte vecka passerat.
En annorlunda vecka på flera sätt.
En innehållsrik och kontrastrik vecka.
En vecka där känslorna och välmåendet pendlat som en berg och dalbana.

Inskolning av liten pojke med blont och ruffsigt hår.
Mina funderingar och förhoppningar om att det ska fungera bra för lilla skrutt. Att han ska trivas och må gott i den nya miljön med allt vad det innebär.

Stora W som började på fritids i onsdags.
Inskolningen gjorde vi i somras när planerna fortfarande var så att jag skulle tillbaks till mitt arbete fr.o.m. oktober.
Oj som hon har längtat efter den dagen när hon skulle göra såsom de flesta gör efter skolan, gå med kompisar och fritidspedagog till fritids, där leken fortsätter. Där man kan pyssla, spela spel och äta mellanmål tillsammans.
W har varit på fritids onsdag, torsdag och fredag den här veckan och hon är så glad över att få vara där.
I fredags var det friluftsdag i skolan. Hon hade med sig skridskorna och de hade åkt både  under skoltid och sen på fritids.
Hon påstår att hon numera bemästrar att svänga med skrillor.
Får kanske bli en tur till isen efter morgondagens arbetspass för att bevittna dessa framsteg.

I tisdags kväll insjuknade M.
Förkylning bröt ut och febern kom smygandes.
Samma symptom som W hade förra helgen och som utvecklades till en långvarig hosta.
M hade en mild släng av falsk krupp men nu tycker jag att hostan låter mer slemmig och lös.
Han är fortfarande inte frisk trots att det har gått några dagar.
Jag tycker det är jobbigt när han är sjuk.

Inskolningen fick såklart avbrytas. Om han är frisk på måndag börjar vi om på ruta ett (känns det som).
Dagarna blir till ett enda långt pusslande när vi ska försöka få till ett liv med arbete, skola, inskolning, fritidshämtning och de aktviteter som W deltar i.
Farmor och farfar har varit den gångna veckans räddande änglar och passat M de timmarna på dagen som varken jag eller L kunnat vara borta ifrån jobbet.
Båda våra barn tycker om att spendera tid tillsammans med sina farföräldrar.
Igår ringde W och frågade om hon fick sova över hos dem så idag har hon tillbringat eftermiddagen med att gå i affärer tillsammans med farmor och så här dax ligger hon förhoppningsvis och sover i deras säng.

Själv har jag nersmittad av M:s förkylning försökt arbeta med att plocka ihop spillrorna efter mina vikarier på körfronten och haft två lite större och småjobbiga uppdrag i fredags.
Hela veckan har präglats av den hemska incidenten i Afghanistan då två människor i min närhet förlorade sin blivande svärson, deras dotter sin sambo.
Ledsamheten har legat som ett osynligt täcke över de flesta utav oss.
Deras ord har etsat sig fast och världen känns som man gick runt och tänkte när man var liten (även om det då oftast handlade om helt andra saker sett från ett helt annat perspektiv), orättvis.

Igårkväll när veckans spänningar började släppa taget om mig och jag slappnade av med vetskapen om att jag idag skulle vara helt ledig ifrån allt vad arbete innebär knockade tröttheten mig och jag somnade framför tv:n klockan tio.
När jag vaknade till var det efter midnatt och jag släpade mig upp till sängen och somnade om utan problem för att vakna snorigare än snorigast halv sex när M beslutade sig för att det var morgon.

Imorgon börjar jag jobba vid tvåtiden och det är min tur att få lyxa till det och sova hur länge jag vill och kan på morgonen.
Med ett glas vin i kroppen och öronpropparna intrycka till huvudets mittpunkt hoppas jag på en lugn och återhämtande natt och att morgondagen ska vara en dag med mindre ondska och mer förståelse i världen - och lite mindre snorig...

Godnatt!