Oändligt långa nätter har det blivit nu. 
Strax efter klockan 21 i onsdags kväll började M att skrika. 
Det var det där panikskriket som har varit en del av vår vardag (tillsammans med att han dunkat sitt lilla huvud i det mesta) från och till fram tills dess att jag pratade med en barnpsykolog för en vecka sedan.

Sedan det samtalet har det varit nästintill inga skrik och tendenserna till att skada sig själv med huvuddunk har vi lyckats bryta även de. Nu är det mer ett beteende som han vill ta till vid tillsägelser och liknande motgångar men genom att prata med honom, ta upp honom i famnen och inte ge sig i den kommunikationen, så blir det skönt nog längre och längre mellan tillfällena även på den fronten.

Men så i onsdags återkom dock det där skrikandet igen och de små förhoppningarna som jag hade byggt upp om att perioden med det beteendet skulle vara över raserades snabbt och min oro om att något är riktigt fel och att jag som mamma inte förstår honom blev til en klump i magen på mig.

M skrek och skrek. Kastade sig av och an hur jag och L än höll honom.
Fem minuter kunde det vara bra och han slapnnade av något men sen började han igen.
Han vill inte sitta i famnen men samtidigt vill han inte vara på golvet för då kastade han sig med huvudet före i det.

Natten till torsdagen sov jag nästan ingenting. 
Vi låg tre i dubbelsängen och jag som sover som allra bäst ensam i total tysthet fick inte en blund under natten.
Lille M sov på mig och drog mig i håret. Han riktigt lindade in sig i mitt hår (mitt hår verkar vara det som är hans största trygghet i livet) och skrek ohämmat. Ibland var tionde minut.  
När han väl var tyst och sov så hindrade mig min oro över M och L:s grava snarkande, med tillhörande oförståelse över att jag ville att han skulle vända på sig i hopp om att snarkningarna skulle avta, ifrån att somna.

På torsdagmorgonen fick vi svaret på varför M varit så ledsen.
Han hade hög feber och förmodligen också ont i kroppen pga febern.

Han visar inga tecken ännu på att vara förkyld så jag funderar på om det är det där som kallas för tredagarsfebern han kan tänkas ha.
Även om det inte är kul när ens barn är sjuka så känns det ändå lite skönt att kunna koppla ihop hans skrikande med febern.
Det har gått så mycket bättre sen förra veckan. Han skriker mycket mindre (visserligen har han varit ledig ifrån dagis fredag-tisdag) och gör inte illa sig själv. 
Jag började så smått hoppas på att min diagnos om att M befinner sig i en stor utvecklingsfas i kombination med en frustration över att inte bli förstådd, förstå andra och att ha börjat på dagis var anledningen till panikskrikandet och huvuddunkandet.

Lösningen på detta verkar just nu vara att prata och vara nära.
Han och jag pratar, pratar och pratar.
Jag förklarar saker för honom. När han vill mig något och säger sitt ljud som låter som "ööhh" och pekar på något så frågar jag honom om det är vatten han vill ha osv beroende på vart han pekar såklart.
När jag säger till honom förklarar jag alltid varför man inte ska göra si eller så och då infinner inte sig den där riktigt kraftiga reaktionen från hans sida.
På kvällarna försöker vi varva ner tillsammans i soffan så att han ska ha en möjlighet till att tanka trygghet och därmed kunna sova lugnt och tryggt i sin egen säng om natten.

Som sagt, det har gått bättre sen förra torsdagen så det är bara att fortsätta även om det blir väldigt mycket fokus på M just nu och inte alls lika mycket på hans storasyster.

Idag har jag inte tagit tempen på honom.
Farfar har agerat barnvakt och de har lekt och haft det trevligt så helt klart är han på bättringsvägen.
Vem vet, inatt kanske han sover hela natten och i sin egen säng dessutom...

Ha en trevlig fredagkväll!