Varje söndag kväll somnar jag till Aftonbladets söndagsbilaga.

Ett måste precis som morgonkaffet med massor av mjölk, som att sitta bänkad framför tv:n på tisdagar och se på Desperate Housewifes, som att dra ut soptunnan och parkera den bredvid brevlådan varannan  onsdagkväll osv. osv.

Så vad är det då jag tycker om med denna bilaga?
Jo att den innehåller lagom av allting. "Lagom" är det här landets mest använda ord och när det kommer till söndagsbilagan tillåter jag mig att använda det.

Bilagan innehåller ofta ett sådant där halvdjupt repotage med någon kändis. För mig får det gärna en "mammakändis" vars vardag jag lätt kan känna igen mig i och tänka tanken "de lever minsann också mitt ibland blöjbyten, suktan efter egentid och sömnlösa nätter", det är inte bara lilla jag!
På något mystiskt sätt så krymper mina referensramar nattetid när sömnbristen känns som störst och då tror jag att jag är den enda i världen om inte får sova...

Läsandes Mats Strandbergs "fem i topp" lista får jag det lilla jag behöver av de stora kändisarnas åsikter, liv och leverne (mitt intresse för den vida världens storheter är ganska liten). Hans krönika stämmer ofta överens med mina egna tankar/åsikter men till skillnad från honom så kan jag inte formulera dem och oftast har jag inte ens sett/hört talas om det han skriver om.
Men han skriver det bra.
Dessutom ser han helt klart bra ut nu (att träna och ta hand om sin kropp kan göra under...) där han sitter i hörnet av typ sida femton och ler finurligt mot kameran.

I tidningen finns en hel del mer smått och gott som lämpar sig att läsas just en söndagkväll innan lampan ska släckas för natten och när man är trött efter en lång vecka och hjärnan grusats sönder av grubblerier och andra fundersamheter innan lampan ska släckas för natten.
Lättsmält om inredning, böcker och matrecept checkas alltid av.

Vad hoppar jag då över i denna tidning?
Jo, veckans vintips är inget som lockar mig och det trots att jag är en vinkonsumerande kvinna.
Nä, pengarna behövs på annat än dyra viner.

Jag läser inte heller alla tidningens annonser eller gör eventuella tester, läser horoskop eller ägnar mig åt korsord.
Ofta hoppar jag över "mitt liv"repotaget, beroende på vad det handlar om, då min sjukhusskräck ständigt gör sig påmind.

Det är sällan jag över lag dissar någon viss, speciell, person men bilagans sista sidas krönikör, Malin Wollin, faller mig väldigt lite i smaken.
Jag finner henne flamsig och letandes efter ord. Krönikan har en krystad, glättig, känsla och är inte alls den roliga läsning som det hela andas att det nog var menat att den skulle bli.

Läste någonstans att man inte ska vara rädd för att tycka som man själv tycker.
Så varför tar det då emot att tycka just detta som jag nyss skrev!?

Landet lagom håller mig hårt i sitt grepp men jag ska bli bättre på att inte vara rädd för att tycka saker. Att inte vara rädd för allt och inget.

Att tro på mig själv för jag vet att jag gör rätt ibland. Att inte behöva stå på mig då jag vet att jag gjort rätt val. Att även i det tysta kunna tänka att det var rätt.

Rätt eller fel.
Alla tycker olika, alla sorters mångfald sägs vara berikande även om man kanske inte ser det på direkten (dock inte enligt Sverigedemokraterna).

Ibland kan man ändra vinkel längs resans gång men varför ska det va så svårt att inte vara rädd för det man tycker...

Läser ni någon bilaga?