Söndagen i Parken Zoo blev en toppendag.

När vi kom dit vid tvåtiden stod det redan lite människor och tryckte vid staketet framför scenen. Lite väl tidigt tyckte vi och gick och lekte i Fantomens land.
En timme senare förklarade jag för W att nu borde vi nog gå och ställa oss för annars skulle vi inte få plats längst fram. Lite tråkigt att sitta där på asfalten och vänta en hel timme kan tyckas men vi fördrev tiden med att mumsa på Risifrutti och Ballerinakex. 
Tillslut stod hon där på scenen tillsammans med musiker och dansare.
W:s ögon var stora som tekoppar och hon blev lite blyg av att vara så nära sin idol.
När Amy ropade "Hej, Eskilstuna, är ni med" och alla skrek förstod hon snabbt hur det går till.
Amy frågar något och alla skriker som svar. Amy sjunger och alla sjunger med.
W skrek, sjöng, hoppade och klappade i händerna.
De fyra dansarna fascinerade henne lika mycket som Amy gjorde med sin sång. De bytte kläder och dansade synkat över hela scenen.
Amy var otroligt duktig. Jag kan inte låta bli att fascineras över den att denna ganska lilla människa har så mycket och bra sångröst.  Massor av energi, är så professionell på scenen och får en naturlig kontakt med publiken som till mesta dels bestod av massor av tjejer och deras föräldrar (det var smockat med folk bakom oss).
Konserten höll på i nästan en timme och jag roades såväl av Amy som av att se W insupa allt som hände på scen och runt om.

Efter att ha blivit inropad två gånger var det slut och kaoset utbröt. Samtliga i publiken rusade mot det staket där Amy skulle sitta bakom och skriva autografer.
Vuxna människor knuffades och tryckte på för att få fram sina barn. Flera verkade ha glömt bort att det var en konsert med en mycket ung publik. I detta folkhav stod alla dessa vuxna och i hålen mellan dem alla barnen. Trycket var rejält ibland och jag blev sur och sa till två stycken till höger om mig att sluta knuffas och trycka. Fick till svar att jag skulle sluta gnälla!
Trots detta konstiga svar fann jag mig och påminde om att det faktiskt stod barn i folkhavet som blev klämda. 
Trycket mot öppningen i staketet, som man var tvungen att ta sig igenom för att komma fram till Amy, bara ökade ju närmre folk kom henne.
W stod tryckt mot min mage och såg rakt in i ryggen på den framför henne.

Tillslit tog vakterna tag i ordningen och organiserade ett insläpp till Amy. Det blev en lång ringlande kö som hela tiden fylldes på.
Efter att ha köpt en t-shirt och ett idolkort fick vi ställa oss i en ny kö för att få säga hej till Amy och få en autograf.
W tog på sig sin nya svarta Amytröja och höll idolkortet i ena handen och i den andra teckningen som Amy skulle få.

Efter fyrtiofem minuters väntan var så äntligen framme hos Amy.
W sa hej och lämnade lite blygt fram teckningen. Amy tog emot den med en glad min och öppnade den genast. Vad fin sa hon till W.
Teckningen föreställde W och Amy och scenen i Eskilstuna. Hon hade också skrivit med en tjock rosa penna "Hej, det är Wilma fem år, Amy du är bäst".
Amy skrev "Till Wilma från Amy" på idolkortet och sen fick hon krypa under bordet och stå bredvid henne när jag tog kort.
W strålade och var jätteglad.
Så glad att hon när hon skulle krypa tillbaks under bordet reste sig för tidigt och slog i huvudet. Amy utropade "oj då, hur gick det". Bra sa W och skrattade till lite. Amy sa hej då och W skuttade därifrån.

Parken stängde klockan sex men vi hann med både en tur i tekopparna, vinna två halsband, en tärning och köpa sockervadd innan vi satte oss i bilen och började vår tvåtimmarsfärd hem igen.

Tänk, min lilla tjej har blivit stor. Att umgås med henne är härligt roligt och ger mig oerhört mycket tillbaka. 
Det har hänt så mycket i hennes liv de senaste tio månaderna. Jag inser att mina dagar till stor del består av att vara med lilla M. 
Kanske dessa utbrott som ofta kantar vår vardag inte bara handlar om en frigörelseprocess och sexårstrots utan också om hur vår familj ser ut sen lillebror kom till oss funderar jag på.

Jag önskar mig mer egentid med min dotter och ska försöka att få till sådana stunder lite då och då i fortsättningen.

©HUSnrNIO