Den här dagen slår rekord i längd.
Jag har undrat flera gånger om den någonsin kommer att ta slut och om jag kommer att hålla ihop resten av dess timmar.

Någonting hände efter det att W hade sjungit med kören.
Hon fick världens utbrott och då inte ett sådant som bara säger pang så exploderar allting utan ett som eskalerar allt eftersom och blir nästintill ohanterligt.

Att jag själv var fruktansvärt trött efter ännu en natt tillsammans med lille M tätt inpå och en jobbmorgon var inte den bästa tidpunkten för en blivande sjuåring att testa gränser på så händelseförloppet blev väl lite mer kraftigt pga att jag inte orkade att diskutera och förklara saken mer än jag redan hade gjort.

När det hela var någorlunda över och vi hade dumpat henne hos en kompis begav vi oss mot Kristinehamn för att besöka nyinflyttade vänner.
Att åka til Kristinehamn är gjort på ca en halvtimme men under resan bestämde sig M för att ta efter sin storasyster och bröt ihop han också.

Jag trodde för ett tag att det skulle komma blod ur mina öron av de närmsta timmarnas skrik och var nästan beredd att kasta mig ur bilen på självaste E18.

Tillslut somnade M och några timmar förflöt med trevligt sällskap och god mat men med en inre stress över att jag skulle tillbaks till jobbet framåt kvällen.
Vi lämnade den lilla staden något för sent så hemfärden blev en stressig sådan och väl hemma bytte vi bilar och jag kastade mig iväg till dagens andra arbetspass.

Halv åtta var jag hemma och då började det hela om igen.
M skrek, W skrek och jag skrek nästan jag också.
Satte mig vid matbordet och åt en bit kött med några salladsblad till och funderade på hur jag skulle orka kvällen med läggningar av dessa två barn.

L åkte på bio och jag kopplade på autopiloten.
Gick igenom högen av använda kläder på W:s rum, satte igång tvättmaskinen, vek torktummlad tvätt, gick några varv i huset och plockade upp alla grejer som låg kringspridda vind för våg osv. osv.

M:s läggning tog lång tid men när han väl tystnade hade jag och W ett bra samtal om hur dagen hade blivit och varför.
Jag försökte på ett pedagogiskt sätt, kämpandes för att inte börja grina av matthet, förklara för henne om det som hänt idag. Vad som är ok och inte m.m.

Blev en bra pratstund och när jag sen satt där vid hennes sängkant, kliandes henne på ryggen och sjungandes Linn Marias undebara Prins Noel (den är så vacker tycker både jag och W så det gör ingenting att den handlar om en prins istället för en prinsessa...) med min matta stämma så föll tårarna.
Utmattning, känslor och en massa grubblerier med dem.

De är mitt allt de här två barnen men en mamma är också en helt vanlig människa av kött och blod och ibland trytande energi. Som kan bli sårad, behöver närhet och vänliga ord. Att bli sedd.

Jag ser ingen anledning till att inte prata, om än på ett sätt så att jag vet att W förstår, om sådant med henne.
Att en mamma kan vara trött.
Att mammor också kan behöva be om förlåtelse för att det råkat slinka ur dem ett mindre bra ord eller en höjd röst.
Mammor kan säga ordet förlåt.
Men mammor kan också vara trötta och ha en mindre bra dag (jag avskyr uttrycket "dålig dag") och det behöver man inte be om förlåtelse för att man har så länge man inte låter det gå ut över andra.
Osv, osv...

Nu sängen med min söndagsbilaga...
Gonatt!