Tack för alla positiva lyckönskningar när det gäller borttagandet av W:s fyra tänder.

Tyvärr så hjälpte det inte.
Inte heller hjälpte det att jag satt lutad över halva tandläkarutrustningen hållandes W:s händer i mina eller mitt löfte om besöket i leksaksaffären som skulle gå av stapeln så snart hon hade hoppat ur tandläkarstolen eller att tandläkare J både tålmodigt lyssnade till W:s undran över varför just detta drabbar henne och talade bestämt men lugnt till henne.

Hon vågade inte ta bedövningssprutan utan knep ihop munnen så läpparna blev till två vita små streck och öppnade endast munnen för att snabbt säga att hon inte törs.

När vi kom dit var hon så laddad. Hon hade bestämt sig för att klara av att dra ut tänder. Hon tänkte på att hon skulle få något av tandläkaren som belöning, inte någon ring eller ett klistermärke som man alltid får utan något speciellt som man får endast får när man drar ut tänder. 
Hon skulle också få med sig tanden hem och tandfén skulle komma på besök men innan den anlände skulle hon och jag åka till leksaksaffären.

Hon halade sig upp i stolen, frågaade J om hon kunde få ta bort två tänder vid samma besök för att slippa komma tillbaks så många gånger, genomled de två minuterna med bedövningssalva tryckt mot tandköttet men när hon såg sprutan närma sig munnen blev det stopp. 

Hon frågade flera gånger om det inte fanns något annat sätt att få ut tänderna på.
Hennes utfrågningar tog så lång tid att de fick börja om med bedövningssalvan. Hon verkligen lyckas få ut de där tänderna.

Andra gången sprutan närmade sig hände samma sak.
Hon började gråta och sa gång på gång att hon inte törs varpå J bestämde att tiden var ute.
J förklarade för W att det går inte att göra detta om hon inte gapar, att hon varit duktig som kämpat men att vi skulle få en ny tid till våren då W har blivit lite äldre och förhoppningsvis skulle det gå lättare att ta bort tänderna då.

W bröt ihop.
Hon skrek och tiggde och bad om ännu en chans men J hade bestämt sig. Andra barn stod på kö sa hon och att en paus ifrån detta var bara bra för det hiner inte hända så mycket med tänderna under den tiden.
W skrek och grät. Nästan så att hon inte fick luft.
Hon ville så gärna ta bort de där tänderna och var helt knäckt när det inte blev så.

Vi fick stanna kvar i rummet för att hon skulle lugna sig. Hon vägrade att gå med mig till bilen för hon skulle dra ut tänderna.
Hon skrek så ljudligt att vi inte kunde gå igenom tandläkarmottagningen och väntrummet utan vi var kvar i rummet där jag försökte att lugna ner henne.

Tillslut kunde vi gå ut till bilen där vi satt och jag försökte att prata med henne om hela händelsen.
Jag var så kluven och rådvill och kände så med W som hade misslyckats med det hon hade bestämt sig för att äntligen genomföra.

Borde inte J gjort ännu ett försök?
Hur hade de kunnat låta det gå så långt att de utsatte W för hela tre besök med ett och samma mål men inte lyckats få gjort det de skulle?
Varför gav de inte W lugnande så att hon kunde fått lyckats, känna sig modig och tillfreds med sig själv?

W skrek i nästan panik en lång stund efter vi hade satt oss i bilen. Hon grät hela vägen hem och tiggde om att jag skulle ringa J och boka en ny tid nästa vecka.

J ringde mig senare på eftermiddagen.
Hon ville förvissa sig om att det var ok med oss och man förstod på henne att hela den här grejen var en något ovanlig händelse.
Hon hade även konsulterat med en tandläkarspecialsit om vad den ansåg skulle ske och de hade båda samma svar - att utdragningen av tänderna skulle ske till våren istället.
W har förhoppningsvis mognat lite då samt att hon har fått distans till hela incidenten.
I mars månad får vi en ny tid och vid första besöket kommer J att gå igenom det som ska göras pånytt och sen förhoppningsvis dra ut en tand.
Om detta inte skulle lyckas då så kommer de vid besöket veckan därpå att börja med att ge W lugnande.

Jag påpekade tydligt att jag vill inte att hon ska behöva känna så här igen som hon gjorde i tisdags och att det är väldigt viktigt att det fungerar att ta bort en tand så att hon får uppleva hur det är.
J höll med så nu är det bestämt hur det hela kommer att ske om ca sex månader och förhoppningsvis är vår muntliga överenskommelse högst gällande då även om det är ett tag dit.

Vad beträffar W:s permanenta tänder så bedömmer de (tandläkare J och specialisten) att det ska gå bra att vänta.
Själv tycker jag att gluggen mellan hennes framtänder blir större och större för varje månad och tidigare ikväll när jag borstade hennes tänder trodde jag först att jag såg en tandspets i gommen bakom tänderna som sitter vid sidan om framtänderna (de täderna de vill ta bort).
Det jag såg var dock bara en tandkrämsklick!

Min fina W♥

Bild:Privat©HUSnrNIO