Det är svårt att få till tid som bara är min och W:s.
En stund när vi gör någonting tillsammans och då bara vi utan att det där lilla bestämda knytet är med.

Eftersom vi tre (jag och barnen) huserar ensamma sen i torsdags lunch har vi ikväll gjort det bästa möjliga av vår tid.
M förpassades till tvsoffan och var otroligt nog villig till att sitta sjäv en stund och se på Dora Utforskaren medan jag och W lekte med lera i köket.
Därefter lät jag W bestämma vad vi skulle äta till middag denna lördagkväll.
Valet föll på kycklingklubbor, majskolvar och pommes och efter en snabb cykeltur till affären lagade vi maten tillsammans.

Därefter skulle det mysas med film.
Med gårdagens filmkväll i minnet då M skrek bra länge (men kvällen blev ju väldigt trevlig ändå) bävade jag lite för detta moment.

Vi satte på filmen och slog oss ner i soffan alla tre.
När det blev läggdax för M blev det även en längre paus i filmtittandet.
En halvtimme senare började vi se igen och några korta pauser därefter )då jag gick upp och bäddade om honom) satt vi äntligen ensamma i soffan jag och W.

Hon sa flera gånger att det var mysigt så längtan över att bara vara vi finns där även om hon har många kompisar som hon ofta är med och ofta hittar på saker att göra på egen hand.

Gnager lite inombords på mig just nu och tankarna flyger hej vilt omkring i huvudet på mig men där får de stanna tills jag kan formulera dem tydligare...

Även den minsta lilla stund och enklaste lilla påhitt är betydelsefullt mellan oss nu. Så är det.
När flög tiden förbi och gjorde min lilla tjej så stor och självgående ?

Filmen får positiv kritik från både mig och W.
Färgstark och fängslande!