När L lånade en digital systemkamera för nästan ett år sen tog jag en massa bilder på barnen.
De bilderna hade jag lyckas spara i en mapp på ett helt annat ställe än där jag har alla mina andra bilder.

Igår hittade jag dem :-)
Bilderna är tagna i mars 2009.
Redan då var M och W otroligt lika varandra.
Det som är mest annorlunda om man jämför med hur han ser ut idag är håret.
Idag är det mycket, stort, blont, lockigt och yvigt.
Ibland känns det som att halva han består av en stor kalufs.

Kanske borde vi boka in ett besök hos frisören...

Bilder:Privata®HUSnrNIO

Måndagar är min dag hemma.
Den dag som jag alltid är ledig från jobbet och som jag, om jag inte hade haft den extremt morgonpigga lilla M, kan ligga lvar i sängen till kvart över sju då W måste gå upp för att hinna med alla bestyr innan det är dax att bege sig till skolan.

L är föräldraledig fyra dagar i veckan sen den 1 januari. Den här veckan är den sista. sen tar vi vårt familjeliv till en ny plattform och ska kombinera skola, dagis och arbeten gånger två.
Innan den karusellen är i full snurr står två veckors inskolning i almanackan. Tankarna kring detta, hur det ska gå osv väljer jag att lägga åt sidan just nu för nu är det måndag och jag är som sagt ledig.

Idag har jag noterat flera saker när jag lekt och suttit och iaktagit M.
Han kommunicerar mer och mer med läten.
Även om orden man kan urskilja som tydligast fortfarande är mamma, pappa och aj så ger han ifrån sig olika långa läten och ordsvamlingar beroende på vad han vill att man ska förstå.

Lätet "öh" och en utsträckt hand beyder att han vill ha något men inte själv kan få fatt i det. Då får man försöka hjälpa honom och ta tag i något och fråga om det var den saken han sträckte sig efter. Om då ljudet fortsätter är det bara att pröva med något annat.
Han är mycket bestämd och har han bestämt sig för att det är något speciellt han vill utforska så kan det där öhljudet vara ganska ihållande och krävande att lyssna på i längden för det är inte alla saker som han får leka med även om han vill det!

Om jag säger till honom att han inte får göra något så har han tre reaktioner som han tar till.
Antingen gnäller eller skriker han en liten stund för att visa att han inte tyckte om att bli tillsagd och att han visst vill göra det som inte var tillåtet eller så dunkar han sitt huvud mot ett köksskåp eller en vägg (hörde av barnpsykolog på radio i helgen att det tydligen är en vanlig reaktion för barn kring ett och ett halvt år) och då får man försöka att bryta det beteendet.
Från igår så har han börjat med en ny sak nämligen att han blir stilla och stirra på mig lite under lugg.
Som om att han skäms och vill kolla hur allvarligt hans upptåg var.
Igår slog han till mig i huvudet med en leksak och när jag sa till honom att man inte får göra så stod han och kikade på mig, rakt i ögonen, och sen kom han fram och gav mig en kram.

Jag förundras över hur mycket han förstår trots att han inte kan kommunicera med ord.
Hur mycket han snappar upp av vardagen som att man ska spotta i handfatet när man borstar tänderna. Att man ska ha skorna på fötterna.
Att Teletubbies är något som visas på tv (och är underbart kul enligt M), att när micron piper så är vällingen varm och klar att ätas och en hel del massa mer.
Det är fascinerande och underbart att få ta del av denna utveckling som går framåt fortare och fortare. Jag kan tänka mig att tempot kommer ökas på ytterligare när han börjar på dagis och tar efter vad de andra barnen gör.

Tillbaks till måndagen. 
Eftersom jag är ledig så är det jag och M som är ensamma hemma. Det är vi som vinkar av pappa som på väg till jobbet kör W till skolan.
M kan ett ord till förutom mamma, pappa, och aj, hej då.
Han säger det snabbt och vinkar med höger hand.
Ståendes på sin lilla stol i köket ser han hur bilar susar förbi på vår gata på väg till jobb och skola.
Det är väldigt spännande med denna morgonritual just nu!

Bilder:Privata©HUSnrNIO

Idag är det dax för W att få sin andra dos vaccin mot svininfluensan. Hon är nervös eftersom hon tyckte att det gjorde väldigt ont när hon fick den första sprutan.
När det är gjort blir det en tur till en av stadens leksaksaffärer för att välja ut den utlovade Pet Shop:en. Kanske kan tyckas dumt för vissa att jag ger en belöning i ett sådant här läge men jag känner inte speciellt mycket så.
Även bästa kompisen ska få en Pet Shop efter sprutan idag har jag hört (och när man tänker på att tandläkarna och sjuksköterskor delar ut klistermärken till barn som varit hos dem och tyckt att det varit jobbigt) och eftersom W tycker att det är såpass jobbigt att ta den där sprutan så har jag inget problem med att köpa ett litet djur till henne.
Anledningen till att jag stannade lite extra vid det här var att för en stund sen när W kom hem från skolan frågade hon om hon inte kunde ta en spruta mot vinterkräksjukan också och få en Pet Shop även då.

Ja tänk om man ändå kunde det... det skulle vara värt flera Pet Shops det för en som mig som  har det lite småjobbigt nu när den där äckelsjukdomen härjar vilt omkring en.

Tänk så det är.
Lilla sötloppan, han som fick extranamnet skrutteli efter den där sången som W lärde sig på dagis en dag i november månad 2008 och som hon sjöng om och om igen här hemma till sin två månader gamla lillebrors stora glädje.

Han som är det charmigaste som finns med sina bångstyriga lockar och stora leende.
Som nästan aldrig tar sig fram gåendes utan springer. Som om att han inte vill missa något av allt det roliga livet bjuder på.
Som knäpper på radion i köket och tar tag med sina händer på fönsterbänken och sen börjar dansa loss med gungande stil från sida till sida och upp och ner.
Länge kan han stå så och älska musiken som strömmar från någon radiokanal.

Han som tankar trygghet i mitt nackhår. Lindar in sina fingrar och gnider håret mellan dem så att jag liknar en risbuske i nacken.
Han som vill ligga nära nära, gärna på mig, när vi vilar (de korta stunder som han lyckas vara lugn).

Teknikgrejer, knappar, skruvar är favoritsakerna. Uppfinningsrik till tusen är han då han så fort han får tag i mitt silverhalsband med hjärta och sätter sig vid trappgrinden och med hjärtspetsen försöker skruva upp skruvarna i trappgrinden.

Denna underbara kille som snart är sexton månader gammal kan också göra en galen.

Varför måste han vara i alla skåp och plocka ut saker. Varför är det så kul att sprida choklad- och pulvermos på mattan.
Varför går han omkring och spottar så fort han kliver in på en toalett eller kommer i närheten av en diskho.
Varför springer han bara iväg, gatan ner, när man släpper ut honom.
Varför börjar hans morgnar med illvrål och gråtattacker varje dag mellan fem och sex.
Varför gömmer han batterier i brödrosten och stoppar soda streamerns flaskkorkar i tvättmaskinen eller stänger av dvd:n och sätter på surroundsystemet så att det tjuter över hela vårt område.
Varför älskar han att äta Nezeril och att kasta hela ovanvåningens inredning nedför trappen.
Varför släpar han ut alla storasysters kläder ur byrlådorna och vill att man ska klä på honom dem när han i nästa stund sliter av sig dem. 

Sådana där tankar är inte svåra att ha när jag står där på trappen i sunkig t-shirt och än en gång får köksmattans pulverinnehåll över mig. 

En livlig kille med en stor upptäckarglädje, nyfikenhet och bestämda åsikter är vad vi har.
Utan att ännu ha talets förmåga har vi lärt oss att tolka ljuden han ger ifrån sig. Han förmedlar vad han vill och säger ljudligt ifrån när det är något han INTE vill.

När köksmattan åter ligger på sin plats på golvet ler han det där leendet igen. Sträcker sina händer mot mig, omfamnar min hals och trycker sin kind mot min.
Då vill jag trycka på paus en stund.
Tiden går så fort och minnet och den fysiska känslan av hur det känns att ha de där små händerna insnurrade i mitt hår, den lilla kroppen tryckt mot min, hans mjuka kind och blöta pussmun i mitt ansikte är så svårt att komma ihåg när åren rusar fort förbi.

Jag vill alltid minnas...♥

Bilder:Privata©HUSnrNIO

Igår fick M sin andra svininfluensaspruta och idag har han feber.
Vi gav honom alvedon för en timme sen och nu sover han tillsammans med L i dubbelsängen.
Känns lite extra i mammahjärtat att lämna honom när han inte mår bra...

Det är 25,9 minus ute.
Längtan efter en spis att elda i är enorm den här kalla vintern.
I vårt förra hus hade vi en. Sådana här kalla dagar minns jag det som rena himmelriket.

Kylan gör att alla håller sig inomhus och kräksjukebacillerna har börjat att frodas runt om. Vi har ännu inte blivit drabbade och jag med min skräck för den där sjukdomen använder handsprit titt som tätt och uppmanar övriga i familjen att göra detsamma.
Tänker tillbaks på hur sjuk lilla M var under en hel veckas tid efter barnmässan i våras och vill göra allt som står i min makt att inte han eller W ska drabbas utav det.
På W:s skola informerade de om att det än så länge har varit mindre sjukdomar (förkylningar och kräksjukor) sen de visade barnen hur de ska tvätta sina händer samt införde att barnen ska sprita sina händer före de äter lunch.
Jag kan inte förstå att inte alla människor använder sig utav detta enkla och billiga medel för att motverka den vidriga sjukdomen.

Idag kommer familjen NS hit på lek och fika.
Det känns nästan som att åter igen är mammaledig. Går runt i huset och röjjer, har sorterat en överfull blå Ikeapåse med superfina kläder som W fick av familjen F och går fortfarande omkring i mysbyxor.
Har några små saker jag måste ta itu med inför morgonens jobb men när det är gjort tänker jag förtränga allt sådant och bara koppla av och njuta av min lediga lördag.

En mysig sak man kan göra när man är ledig är att sitta på golvet i vardagsrummet med kameran i handen och fota lillebror när han liknar ett ekollon i sin nya mössa som farmor stickat till honom.

Bilder:Privata©HUSnrNIO

Nu ska härdammsugas samt bakas kladdkaka...
Ha en trevlig lördag!

Även om dagarna med barnen ständigt består av att tänka sig för, anpassa hemmet och skapa en miljö som inte är farlig, framförallt för en liten femton månaders kille med stor inbyggd nyfikenhet, händer det som inte får hända.

Idag hände det.
Sittandes vid datorn hör jag det som är varje förälders mardröm. M skrek ett skrik som nästan fick mitt hjärta att hoppas över ett slag.

L hade stekt bacon i den lilla stekpannan. När han hade hällt av baconen på ett hushållspapper ställde han ifrån sig stekpannan på diskbänken.
M var där och sträckte sina små fingrar mot handtaget.
Stekflottet träffade honom i ansiktet.

Jag som inte såg hur det gick till rusade fram och slet av honom kläderna för att få koll på vart han hade bränt sig.
M skrek, W skrek för att hon blev rädd, jag skrek och tillsammans med L började vi spola honom med kallt vatten.

Han började bli röd runt munnen och på den ena kinden.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som hörde av sig till kirurgakuten och beredde dem på att vi var på väg.
I ett mycket ofräscht tillstånd (jag hade nästan precis ta mig en dusch) och med en blöt trasa satt jag och M i baksätet i bilen på väg till sjukhuset.
Jag försökte kyla men han bara skrek.
Självklart för att det gjorde ont men också för att han blev arg när jag tryckte den kalla trasan i ansiktet på honom.

En läkare undersökte honom.
Då var M så trött att han satt helt apatisk i mitt knä.
Tungan hade klarat sig, hans läppar var svullna men hans hud såg trots allt bra ut. Det hade bildats några små små blåsor på huden mellan överläppen och näsan men de var så små att det var ingen fara.
Hans allmäntillstånd bedömde de som gott så om det inte uppstår några stora blåsor (då blir det akuten och skrapning) behöver vi endast smörja honom med bedövningssalva och ge honom alvedon så att han slipper ha ont.

När vi satte oss i bilen någon timme senare somnade M direkt.
Jag satt bredvid honom i baksätet och såg på honom där han sov inbäddad i sin overall.
Rös till flera gånger när jag spelade upp händelsen pånytt i mitt huvud.
Tänkte på vad som kunde ha hänt.
Hans skrik etsade sig fast fysiskt i kroppen på mig.
Tänkte på alla gånger som man inte själv är eller kommer att vara närvarande runt barnen där andra har ansvaret för dem, på dagis, i skolan eller hos vänner. Vad snabbt en trevlig stund kan förvandlas till något allvarligt och hemskt.

Jag är så oerhört tacksam för att min lilla kille just nu ljudligt och som vanligt bråkar med storasyster för att han vill låna hennes saker och även om han inte uppskattar den kletiga salvan han har runt munnen och på hakan så är han vid gott mod.

©HUSnrNIO

Lilla M före olyckshändelsen.

Vilken natt!

M somnade som vanligt i sin säng strax efter åtta.
Han hade 37,6 i temp vilket kändes hoppfullt då det var mindre än på tisdagskvällen.
Runt tolv vaknar jag av att han gråter och låter som ett hest rådjur.
Jag lyckades få honom att somna om men efter en halvtimme hostade och grät han igen.
Så höll det på fram till halv två.
Att han grät gjorde hostan värre och det lät tungt och ansträngt när han andades.

Jag tog in honom till vår säng. Lyckades lugna honom såpass att han inte grät och försökte halvsittandes få honom att somna.
Han sov korta pass men vaknade varje gång han behövde hosta och när han hostade så började han gråta och hostade ännu mer.
Vi sjönk ner i sängen och han låg på min arm och klistrade sig mot mig. Den ena armen hade han hela tiden runt min hals med fingrarna intrasslade i mitt nackhår. Så gör han alltid när han vill ha tröst och trygghet.

Jag har jättesvårt att sova i samma säng som mina barn. De kränger, slingrar sig, snusar och snarkar och jag vill ha lugnt, tyst och lite space för att kunna sova bra.
Både jag och L, framförallt jag, har redan från spädbarnsåldern försökt att lära barnen att somna och sova i sina egna sängar.
Därmed inte sagt att det är fel att sova tillsammans med sina barn, eller att det finns undantag som t.ex när de är sjuka, men varje familj bör ju göra det som är bäst för dem och jag är ingen bra mamma eller fungerande person om jag inte får sova.

Min oro för M och sättet vi låg på i sängen gjorde att jag inte sov någonting på flera timmar.
Klockan fem snurrade det i huvudet på mig och jag mådde inte bra så då väkte jag L och bad honom att ta över.
Han gick upp med M och fick honom att somna i sin säng.
Medan han sen gick mellan vårt sovrum och M:s rum fick jag en och en halv timmes sömn.
Vaknade halv sju av att han hostade och bestämde då att det var morgon.

Förberedde frukost till W, packade hennes ryggsäck och gjorde en flaska välling till M.
När W hade klätt på sig satte vi oss i vardagsrummet för att se dagens avsnitt av julkalendern. Jag med en kopp kaffe, W med sin köttbullsmacka och M med sin välling.
Slår på tv:n för att upptäcka att vi inte har någon bild. På någon kanal.

W blir ledsen, M blir ledsen för att W är ledsen och hostar så han nästan kräks.
Checkar med W:s tv men inte heller där är det någon bild.
Då kommer jag på att man kan se julkalendern på svt play.
Trycker snabbt igång datorn och klickar på internet.
Inget händer. Sidan står bara och surrar.

Trött efter natten och med ledsna barn väcker jag L på två sekunder.
Han försöker komma på vad som kan tänkas vara fel men lyckas inte.
Vi ringer vår leverantör och får veta att de öppnar klockan åtta så det blir till att se på Lilla Sjöjungfrun på dvd och hoppas på att problemet ska lösa sig senare.

Ungefär här får jag för mig att vara snäll och går ut och startar L:s bil så den ska hinna bli lite varm.
Bilen går igång men låter konstigt skrikande.
Jag tänker att det måste bero på att det varit en kall natt och bestämmer mig för att ljudet kommer att tystna när motorn väl blivit varm.
Jag skrapar rutorna och går in. Bilen skriker fortfarande.
Ropar upp till L som säger att han hör hur den låter och att jag måste stänga av den direkt.

L startar bilen men stänger av den igen. Det låter inte bra alls. 
Jag och E puttar bilen ut från vår uppfart medan L styr in den längs med vår häck.
Han sätter sig i min bil och vrider om nyckeln. Det tar fem pinande minuter innan min bil vill starta.
Jag förstår ingenting.

L, E och W kastar sig in i bilen och åker iväg.
Själv lyfter jag upp en ledsen M i famnen och spiller ut mitt kaffe över diskbänken och halva köksgolvet.

Jag skulle kunna skrika rakt ut av frustration men tar istället och ringer sjukvårdsupplysningen som efter ett givande samtal skickar mig vidare till vårdcentralen.
Kvart över tio kommer L hem med min bil, jag och M skjutsar honom tillbaks till jobbet och åker sen till vårdcentralen där M blir undersökt och de tar blodprov på honom.

Läkaren konstaterar att det inte är någon astma utan krupp han har (eller var det falsk krupp?) och ger honom en mugg med flytande cortison som fungerar avsvällande och vidgande av luftvägarna.
Hon skriver också ut Mollipect att ha som backup inför den kommande natten. Dock tror hon inte att vi ska behöva ge honom det nu när han fått cortison.

Väl hemma igen sjönk vi ner framför tv:n (som otroligt nog fungerade då, var fel på flera ställen i Karlstad har jag fått veta nu) och M somnade medan vi såg på Drömmarnas Trädgård.

Nu ska jag lägga min oro och trötthet åt sidan, ta och brygga mig en ny kopp kaffe istället för den som gick åt skogen imorse och ställa om inför kvällens förhoppningsvis trevliga vinterafton tillsammans med W:s barnkör.
Åt helsike med tvapparater, bilar och andra döda ting!

©HUSnrNIO

Blev en tur till öppna förskolan för mig och M.
Lekande, skrattande barn och trevliga människor som gärna reflekterar över livet en stund vid fikabordet.

Det är underbart att se M upptäcka.
Hur han leker med bollarna och iaktar de andra barnen. Hur glad han blir när han lyckas skruva på aktivitetsbrädan så att kossan hoppar upp och råmar.
Han gör det om och om igen och kommer till mig med den för att visa vad han kan.

Han iaktar, leker och lär sig nya saker varje dag och jag bekräftar honom med ord och leenden.
Då går leker han vidare.
Det är allt som behövs, att speglas i varandra en kort stund, att tanka trygghet i form av en kram och sen är han redo för att ännu en stund möta världen bland bollar och rutschkanor.

Underbara lilla Du♥

©HUSnrNIO






 

Den otroligt fina polissparkbilen som jag bloggade om i förra veckan finns nu hemma hos oss.
En födelsedagspresent till M från flera inblandade.

Nu inväntar vi bara att han ska lära sig hur man använder benen till att få fart på bilen.
Än så länge tycker han det är roligast att sitta på golvet och skjuta bilen fram och tillbaka med handen eller att ställa sig upp och använda den som gåvagn.
Om jag sätter honom på bilen så svänger han över höger ben, blir sittandes i damsadel en stund och kliver sen av den.

En som däremot gillar att köra den är W.
Hon susar fram.
Ratten har ganska stort utslag så det går att göra snäva svängar med den något som W inte hade koll på första gången hon körde den. På väg in i köket flög hon av bilen. 

Försökte mig på att fånga M tillsammans med sin nya bil.






Bilderna tillhör:HUSnrNIO©

Bilen är köpt hos Perlan Living.

Väntar på att bvcsköterskan ska ha telefontid. Behöver påfyllning med både cortison och mjukgörande till M.
Hade planer på att gå iväg till den öppna vägmottagningen idag men så såg jag att vi har inbokat ettårsvaccination och läkarbesök på torsdag och då väger och mäter de då.
Så kul är det inte att besöka bvc eller vår allt annat än smidiga bvcsköterska att vi måste göra det två gånger under en och samma vecka.

Nu är klockan nio, dax att ringa.

Ha en bra dag.
 

En liten ettårig kille firades med presenter, sång och ballonger igår.
Något blyg inför alla de glada gästerna runt bordet mumsades det på kanelbullar och en liten bit marsipantårta.

©HUSnrNIO

Nu ska jag kvista ut i garaget efter silvertejpen och åter igen göra ett försök till att laga dammsugarslangen som nästintill har delat sig mitt av.
Precis som när den var trasig sist (i lördags) är L inte hemma och kan göra jobbet (hur kommer det sig att ingen är hemma när det ska dammsugas?).
Är det därför som jag så allra redan måste göra om det?
Jag är beroende av dammsugaren (gårdagens kalas har satt sina spår på golven och i sofforna) men att hålla på och laga den är något som jag helst vill slippa.

Tomten - jag önskar mig en ny dammsugare. En som både dammsuger och ångtvättar golven skinande rena.
I julklappssäcken får det även gärna finnas en Electrolux Ergorapido som smidigt med sin sladdlöshet skulle passa perfekt till den dagliga köksgolvsdammsugningen.

Än så länge är det långt kvar till jul så det är bara att sätta igång och vira silvertejp...

Ikväll är det ett år sen jag satt där i fåtöljen i vardagsrummet och väntade. 
Väntade på att lilla du skulle meddela att nu är det dax.
Tio över tio gjorde det hiskeligt ont, så ont att beslutet om att åka in till sjukhuset togs.
En timme och fyrtionio minuter senare (23.59) föddes världens finaste lilla pojke.  

Ett år av underbar tid tillsammans.
Glädje, oro, skratt och tårar. Kärlek.
Du berikar mitt liv lilla barn♥

©HUSnrNIO

Vissa saker har tagit en paus hemma hos oss.
Saker som evighetsljus fyllda med lampolja, höga ljusstakar från Design House Stockholm, betonghjärta med värmeljus i och en hel del andra saker. 

Pausen beror på upptäckaren lillebror.
Han har en otrolig förmåga som gör det möjligt för honom att vara överallt på en och samma gång. När han undersökt färdigt ett föremål vill han gärna kasta iväg det.

Eftersom jag inte har lust att se mina inredningsprylar flyga omkring och kraschlanda lite varstans (självklart vill jag inte heller att den lille upptäckaren ska komma till skada) har jag nu tvingats börja plocka bort lite här och där.

Vardagsrumsbordet är ett sådant som absolut inte kan vara belamrat med saker.
Numera är evighetsljusen ställda på paus och den runda duken från Design House Stockholm ska också plockas bort. M har kommit på att den är kul att gosa med. Speciellt nu när han är förkyld. 
Själv tycker jag det är lagom kul att se min svarta duk inkletad med snor.

På bordet i vardagsrummet och på tvbänken har svarta händer från Ikea hamnat. Mina tankar om att de inte är fina får stå över. Allt för att skydda upptäckaren från de vassa kanterna.

Kanske kan man tycka att han borde förstå vad "nej" betyder. Att man kan säga till och samtidigt lyfta bort honom från det otillåtna han håller på med.
Jag har testat detta. Flera gånger och jag är säker på att han förstår vad nej betyder. 
Han tittar på mig, ler, skakar huvudet från sida till sida (så fort att pupillerna inte hinner med), ofta med något i handen som han inte får röra.
Sen ler han lite till och fortsätter med det han höll på, alternativt skriker åt mig i protest.

W var totalt annorlunda som barn. Vi behövde nästan inte plocka bort någonting för henne.
Enligt mina anteckningar från den tiden blev hon inte heller lika arg på mig när jag sa till henne (då är det desto mer av den varan nu).

Tills M verkligen har förstått vad vi menar med ordet nej får samtliga inredningssaker i 50 cm höjd stå i pausskåpet.
Undrar för hur länge bara...


©HUSnrNIO