Snart är förskoleklassåret slut.
Tankarna är många när jag tänker på vad dessa två terminer inneburit för W men också för oss som familj och då kanske framförallt för mig som mamma till mitt första skolbarn.

Tiden har gått så fort. När vi åker förbi dagis ibland och W pratar om det så är det nära att jag av automatik svänger in där för att lämna henne.
Att ena dagen vara en dagistjej och nästa en skoltjej är ett stort steg. För W men även för mig som den mamma jag är som gärna vill veta och känna till allt som händer. Ha kontroll och delta i allt. Hjälpa till om det behövs och veta att allt går bra osv. osv.
Det har stundtals varit svårt att släppa efter för skolsystemet som inte riktigt på samma enkla sätt inkluderar föräldrar såsom förskoleverksamheten kan göra.

Innan var hon störst på dagis, den där nyfikna och vetgiriga femåringen som ville vidare i livet, tillsammans med de fyra andra femåringar på avdelningen. Nu är hon plötsligt minst på skolan. Sitter i skolbänk, lär sig om bokstäver och siffror tillsammans med sjutton andra sex/sjuåringar där alla utvecklas i olika takt, har olika behov och sätt att lösa och tackla allt som händer under fem timmars skoldag med kanske efterföljande fritids.
På rasterna är de ute och leker på skolgården. Där leker även alla de andra klasserna upp till årskurs sex. Det är många barn och en stor spridning i ålder då den minsta är sex år och den äldsta tolv.

Även om W har bra fröknar, går på en bra skola där man kämpar för att förebygga att mindre bra saker sker. Där man jobbar för att skapa förståelse, kunskap och god kommunikation mellan barnen, så händer det ibland att det går lite snett.
Under höstterminen var kontaktboken ganska ofta fylld med information om vad som hade hänt under skoldagen. Alltifrån mindre saker till ordkastning som slutat i slagsmål, kissning i muggar och tennisbollar som landat hårt i ansiktet m.m. Både saker som W hade utfört och sådant som hon ”råkat” hamnat mitt i.
Den här terminen har varit lugnare. Barnen har acklimatiserat sig i skolan. W: klass har turen att ha två underbara fröknar som gör ett enormt bra jobb med alla barnen.

Vi föräldrar får när som helst komma och besöka klassen och vara med under en skoldag. Detta påminns vi ofta om och även om det inte alltid fungerar rent praktiskt att få till i vardagen med arbete och två barn så känns det gott att de vill att vi näravarar och tar del av våra barns första skolår.

Även om jag själv längtar tillbaks oerhört dit vi bodde tidigare med villa på landet, hagar och hästar kan jag uppskatta vårt villaområde än mer nu sen skolstarten. Vår återvändsgata med kullen i slutet av gatan och skolan bakom den. Att W själv kan promenera de tio minuterna hem när skolan är slut för dagen. Hennes kontakt med kompisar i området. Flera som hon själv kan cykla till utan att behöva utsättas för mycket trafik är enormt positivt både för henne och hennes sociala utveckling men även för oss då det ger en behändigare vardag rent praktiskt när barnen själva kan ta sig till varandra och leka.

Nästa vecka kommer de blivande förskolebarnen, de som ska börja på skolan till hösten, att komma på besök. Då ska W och de andra barnen ta emot dem och visa hur det är att gå i skolan, hur man ska vara som kompis och hur underbart kul det är börja i förskoleklass.
För det är verkligen så, W har älskat att gå till skolan, hela detta första år vilket känns oerhört gott i mitt mammahjärta.

Lagom till den sista månaden i skolan har fröken tillsammans med barnen tryckt skoltröjor.
Motivet – självklart en isbjörn - då barnen går i Nordpolen förskoleklass A.

Bild:Privat©HUSnrNIO

Att ha ansvar för två jämngamla tjejer (som går i samma klass) en hel dag är stundvis omtumlande.
De är ibland så stora men ibland så små.
Röjer runt i villakvarteret ena sekunden för att nästa sitta upptrycka i soffan tillsammans och se på film.

Dagens mat valde de själv.
Köttbullar och makaroner till lunch och till deras stora lycka våfflor med grädde och sylt till mellanmål.

När klockan närmade sig fyra tog de sina kickboards för att åka till lekkparken.
En halvtimme senare kom W hem ensam.

T:s föräldrar var åter hemma igen och tjejerna orkade inte leka mer.
Leklusten pendlar fort.
De bor på samma gata och går till varandra lite när som helst.
Leker tills de inte kommer överens om något och den ena tröttnar. Då är det bara några hundra meter hem.

En frihet och underbar glädje som ger många fina minnen att kunna dela en uppväxt och vardag tillsammans på detta enkla sätt. 

Som mamma iaktar jag dem på avstånd och hoppas att deras vänskap växer och finns kvar många år.

W & T i april månad 2010:

Bild:Privat©HUSnrNIO

Att min energi är låg för tillfället är inget som smittar av sig på dottern.
Hon trivs som bäst när dagarna är fulla av påhitt.
Hon stortrivs med att vara en skoltjej och de tre dagarna i veckan som hon är på fritids går hon dit med glädje.
Tiden efter skolan/fritids blandas med lek med kompisar, hon utvidgar ständigt sin lekkrets, att vara med på barnmusikskolans minimusikal, sjunga i barnkör, och gå på friidrott.
När vi blev meddelade om att det inte blev någon klassfotboll för hennes klass i vår pga för få anmälningar grät hon för hon hade sett så mycket framemot att få spela.

Trots all denna lek med kompisar och aktiviteter så sitter hon fortfarande ner om kvällarna och målar och pysslar. Hon uppskattar fortfarande att dela en pysselstund tillsammans med mig även om de stunderna blir mindre ofta nuförtiden. 

Nu när våren är här märker man en tydlig skillnad på livet på vår gata.
Barnen är ute mycket mer och längre på kvällarna.
Precis så som jag minns min barndom och uppväxt i ett klassiskt villakvarter där vi barn lekte tillsammans och när kvällen kom och det var dax att gå in var händerna smutsiga och byxorna gräsfläckiga det ser jag nu W uppleva och jag följer det oftast med ett leende på lite lagom avstånd.

Ibland undrar jag vad jag skulle göra med all min tid om jag bara hade självständiga, utåtriktade W som nästan aldrig är hemma. Nä det allt tur att lille M finns som ser till att fylla dygnets samtliga minuter för mig...

Bästa kompisen i klassen, och som även bor på samma gata som oss, har inlines.
I fredags råkade jag och L av en slump spana in Stadiums inlinessortiment för barn.
De hade ett par som är justerbara i skon så barnet kan växa tre storlekar utan att man behöver införskaffa nya inlines.
Perfekt tyckte vi och när vi jämfört priset på vanliga, icke justerbara, inlines med dessa skilde det bara 200 kronor vilket gjorde att vi köpte ett par.
Skydd och hjälm fanns redan hemma så det vara bara åkdonen som fattades.

För att ha möjligheten att kunna lämna tillbaks dem om det skulle visa sig att W inte alls gillade att åka så fick hon prova inomhus i fredags när vi kom hem med dem.
Hon vinglade rejält i början men redan efter en kort stund hade hon bättrat på balansen betydligt.

Igår morse när jag och M satt och myste framför tv:n kom hon utfarandes från sitt rum i nattlinne med inlines på fötterna.
Denna morgon var det minsann inga som helst problem att komma ur sängen...

Hon susade fram mellan köket, sitt rum och vardagsrummet dock utan lov till att bromsa för några svarta streck ville jag inte ha på golvet.
Igår åkte hon även i de långa korridorerna på mitt arbete en hel timme innan vi hade musikallägerdag och sen på kvällen var det så dax för premiäråket utomhus.
Jag promenerade bredvid henne och trots att hon tyckte att det skumpade i fötterna av den lite ojämna asfalten tog hon sig fram bra och storgillade denna form av aktvitet.

Vår gata (som är en återvändsgata) fylldes med barn även igårkväll och i vårsolens sken åktes det inlines, kickboard, cyklades och hoppades rep.
Precis så som det var när jag var liten... en härlig blandning av aktiviteter och glada barn i olika åldrar.

Och självklart är mamma där med kameran och förevigar en liten bit av fredagen...



Bilder:Privata©HUSnrNIO

Sexåriga dottern sitter vid köksbordet och spelar Nintendo DS.
Jag står och diskar.
Ur hennes mun kommer det där fula ordet på f.
Jag stannar upp i diskningen. Inte sa hon väl f---.
Då kommer det igen.
Det är f-ordet som hon sitter och säger.

Jag frågar henne vad det är för ord hon säger.
F--- svarar hon som om det vore världens mest naturliga och användbara ord.
Varför säger du det?
För att det går inte bra för mig och jag blir arg.

Jag försöker på ett så neutralt sätt som möjligt (smått chockad) förklara att det där ordet är en väldigt fult ord som man inte ska använda varken som barn eller vuxen.
Frågar henne även vart hon har hört det.
Då berättar hon att en kille i klassen säger det ofta.

Jag påpekar åter igen att det är ett fult ord och att jag inte vill höra henne säga det fler gånger.
Berättar också att jag kommer att prata med fröken om det för det ordet vill jag inte ska vara en del av min förskoleklassens vokabulär.

W frågar då vad det beyder.
Den frågan var jag inte beredd på.
Beslutar mig snabbt för att ordets innebörd är något som vi kan prata om när hon blir äldre (mycket äldre...).

Hon köper det, säger att hon inte ska säga ordet fler gånger, och fortsätter att spela.

Någon timme senare har jag glömt bort denna konversation och sitter i soffan i vardagsrummet.
W kommer med sin ryggsäck i handen och frågar: vad heter det som är i ryggsäcken? 
Jag förstår först inte alls vad hon menar så hon fortsätter: får jag säga det eller heter det något annat?

Då fattar jag!
I ryggsäcken finns det flera fack.
Det laddade ordet fack kan tydligen betyda flera saker och ibland får man tydligen säga det *harkel*.

Strax dax att åka till dagens inskolningspass, därefter blir det bil till farmor och farfar där jag dumpar M och styr sen raka vägen till jobbet för att bli kvar där till sex ikväll.
Ingen lockande tanke just nu men det brukar bli kul när jag väl är på plats.

Ha en bra dag!

W har sen länge haft ett Vsmile tv-spel.
Det är flitigt spelat på och hon har tyckt mycket om det men det senaste året har det bara stått på byrån bredvid tv:n och samlat damm.
Hon tycker att det är för enkelt och, som hon själv uttrycker det, barnsligt för henne.
Om det har använts så är det av kompisar som velat prova på att spela.

I julklapp fick hon ett Nintendo DS med ett av de pedagogiska spelen ur Josefinserien som hon själv valde.
En av hennes kompisar fick Ratatouille i julklapp till sitt Nintendo så nu vill W inget hellre än att köpa ett sådant även hon.

Häromdagen frågade jag henne om hon kunde tänka sig att försöka sälja sitt V Smile tv-spel eftersom hon inte spelar på det längre.
Hon nappade direkt på förslaget och plockade själv ihop det och bar ut det på köksbordet så jag kunde fota det till annonsen.
Det tog två dygn med en del skamliga förslag med tanke på vad hela paketet är värt och vad vi skrev som utgångspris samt en bunt med frågor om att bara få köpa en del utav spelen.
Så igår ringde en mamma som ville köpa rubbet och dessutom för det priset vi begärt.

Hennes sambo kom förbi och hämtade det på kvällen.
Då var W hos en kompis och lekte.
När hon kom hem frågade hon direkt om de hade varit här.
Då blev hon lite ledsen.
När jag frågade varför eftersom hon flera gånger sagt att hon var säker på sitt beslut om att sälja spelet sa hon att hon ville varit här och berättat hur bra och kul spelen är att spela.

Humöret ändrades dock fort när jag sa att nu hade hon pengar att använda till ett nytt Nintendospel. 
Jag har lovat henne att hon skulle få köpa sig ett nytt spel och resten av pengarna ska hamna i spargrisen.
Hon sparar nämligen till både en häst och en hund...

Förhoppningsvis blir det en tur till en butik med många spel under seneftermiddagen idag.
Jag får försöka hinna med det annars riskerar jag få sår i öronen av tjat från husets mycket bestämda lilla försäljare. 

Bild:Privat©HUSnrNIO

Sen jag första gången såg fåtöljen Teenager hos Svenska Hem har jag varit sugen på att köpa en i födelsedagpresent till W.

Den runda formen som gör att även en vuxen kan sitta i den, materialet som är lätt att torka av (återvunnen polypropylen), att den är stapelbar så att man lätt kan förpassa den till en hörna utav rummet när det leks lekar som kräver större utrymme och inte minst att den är snygg (enligt mig) gjorde att jag och L åkte en tur till Karlskoga där det fanns en butik som sålde Teenager.

Fåtöljen finns i sex färger, blå, röd, orange, vit, svart och lime.
Vi köpte två stycken vita så att även kompisar kan sitta gött när det ska ses på Barbie på dvd.
©HUSnrNIO

W storgillar Teenager.
Hon sitter i den. Ligger i den.
En kväll hittade jag henne nerbäddad med täcke och kudde. Hon hade lagt sig i den ena och hade benen i den andra.

Själv tycker jag att man som vuxen sitter helt ok i den under en film men det är ingen fåtölj som jag skulle sitta i under en hel tvkväll.
Med en liten sittdyna eller en kudde i är Teenager den perfekta fåtöljen till barnrummet.

©HUSnrNIO

När jag och W satt i varsin fåtölj och såg på tv bubblade detta ur hennes mun:
Man kan ju sitta nära varandra fast man sitter i varsin fåtölj.
Jag kan sitta med min pojkvän här och så kan vi pussas och kyssas för man når ju varandra fast att man sitter i varsin.
Fast jag får ju inte kyssas förrän jag blir femton år.
Men sen kan jag göra det.
Men jag vill inte ha några barn för det gör bara ont men vi kan gifta oss fast att vi inte ska ha några barn.

Nog för att fåtöljen heter Teenager men vart sjutton kom allt det där ifrån!?
Jag kravlade mig upp (fåtöljerna är av låg modell) och sa att jag tar med mig den ena fåtöljen så får du tillbaks den när du flyttar hemmifrån för här ska minsann inte sittas och kyssas!

Det har blivit lite bloggande de sista dygnen.
Efter lördagens kalas tappade jag orken och med den föll också inspirationen och skapandelusten.
Husets lilla prins har sedan han hade falsk krupp sovit mindre bra ungefär varannan natt så dålig nattsömn och kalaset på det har fick mig lite ur balans.

Inatt när jag låg vaken mellan omstoppningarna av M började tankarna snurra om min återgång till jobbet som nu är mycket nära.
När jag väl hade börjat tänka på det så var det svårt att slappna av och somna om.
Än är det lite mer än två veckor kvar innan jag får lämna över stafettpinnen till L och den tiden tänker jag försöka njuta till max utav tillsammans med barnen och förtränga allt som heter arbete för jag är ju fortfarande föräldraledig!

Lördagens kalas var en succé.
Den lilla huvudpersonen njöt av att få paket, att stå i centrum och få äta (nästan) hur många chokladbollar som helst.

Saffranscupcakes med slarvigt pålagd frosting och en stjärna som jag stansat ut i marsipan med hjälp av ett litet pepparkaksmått, dajmkakor, knäck, chokladbollar, pepparkakor, mandelbräck, marknadsnougat och skumbanansfudge fanns på kakfaten.
Till detta dracks det gott starkt kaffe.

Istället för att göra en marsipantårta, som jag oftast gör, blev det en ganska fräsch glasstårta med massor av jordgubbar på.
Allsång på ja må hon leva med efterföljande fanfar av farfar och tårtblåsning är obligatoriska moment som måste ingå när det är födelsedagskalas.

Imorgon är det den femtonde och då är det sex år sen vår fina flicka föddes.
En klyscha kanske men jag har svårt att förstå att det har gått sex år sen den där eftermiddagen då mitt liv totalt förändrades och jag fick den största gåva man kan få. Ett barn. 

©HUSnrNIO

Så kort det där firandet är när barnen har ljus i håret, sjunger de välbekanta sångerna där ljusets drottning hyllas samtidigt som de tappert försöker skrida fram utan att snava på en alltför lång lusseskjorta!

Luciakronan plockades fram ifrån vinden. I år fick jag göra den ett hack större och därför virade jag ett nytt rött band runt den. Lusselinnet stryktes och det tjocka röda bandet likaså.

Med varma kläder inunder luciaskruden skred de sen fram i mörkret längs cykelvägen på väg mot den fackelprydda gräskullen.
Mörkret lystes upp av över hundra barn med ljus. Luciakronor, tärnljus, lyktor och en och annan stjärna. Luciasånger blandades med julsånger. Barnen sjöng och sjöng. Publiken klappade i händerna och beundrande suckar hördes där jag stod inklämd med min videokamera mellan två långa människor.

Efter en stunds fika och mingel på skolgården var firandet över och med ett brunfärgat lucialinne, en trött lucia sittandes på cykelns pakethållare, en ettåring hög på kakan han fick vid  fikat och därav hojtandes i sulkyn promenerade vi hem.
Årets luciafirande var över för den här gången.
Nästan lite snopet snabbt känns det som.

©HUSnrNIO

Till luciafirandet hade vi med oss fröknarnas God Jultavlor.
W hade gjort två stycken kort och skrivit god jul som vi band fast i snöret runt paketen.
Tavlorna mottogs med glada miner och väldiga tackord.
Jag blev nästan lite förvånad. 
Fick känslan av att ingen brukar ge presenter eller en god julhälsning efter en gången termin.
Vi har gjort så de tre sista åren av W:s dagistid och jag minns att jag under min egen skoltid gav fröken en present vid terminsslutet.

Ett sätt att säga tack för den här, i W:s fall allra första, skolterminen. 
Ett tecken på att vi uppskattar det enorma jobb som dessa två lärare gör för, och tillsammans med, våra barn under alla de timmar barnen är i skolan.

När det blev tavelprat så passade fröken (är en lärare och en fritidspedagog i klassen) A på att kommentera alfabetstavlorna som W hade med sig till skolan.
I brevet som jag skickade med tavlorna hade jag bl.a skrivit att hon fick ta ställning till hur hon ville göra med dem inför klassen. Om hon ville dela ut dem direkt eller när någon fyller år.
De hade valt att dela ut dem på samlingen samma dag.
A hade läst upp namnen och W hade stolt gått runt och gett varje barn sitt tavelvykort.
Fröken tyckte om tavlorna och beställde två stycken som är tänkta att hennes barn ska få i julklapp.
Kul med positiv kritik (även om jag kan ha lite svårt att ta det...).

Dax att klicka fram "att-göra-listan" inför lördagens kalas ur mobilen (kom på en hel del saker igår när jag gått till sängs och då är det bra att mobilen finns där på sängbordet) och försöka uträtta några utav dem.

I eftermiddag har jag varit och sett på minimusikal.
Ca femton sex och sjuåringar som har dansat, sjungit och spelat teater tillsammans.
Glada, lite pirriga inför framträdandet och fulla av liv och rörelse.

W har slagits med troll, lagat grodsoppa, skrämt bort den onda draken och med sin sång har hon rott över stormiga vatten.

Tänk vad bra att det finns snälla pirater :-)

©HUSnrNIO

Igår kväll när övriga familjen var ute och roade sig pysslade jag och W (tillsammans med en skrikande lillebror).
Om man som W älskar Superhjältejulkalendern som går nu är det en självklarhet att vara inne på svt.se superhjältesida.
Där kan man inte bara se dagens avsnitt hur många gånger som helst, spela superhjältespelet och lyssna på dagens låt utan man kan också förvandla sig till superhälte och bli lika cool som Vega och Nova är.

Att måla, klippa och limma ihop sin egen superhjältemask är det perfekta pysslet för barn och vuxna att göra tillsammans.
Här delade vi lika, W målade och jag limmade. Klippningen gjorde vi hälften var.

När masken satt på huvudet var det som att en riktig superhjälte hade flyttat in hos oss.
Det sprangs omkring, hoppades från stolar, gjordes rivstarter och försök till att flyga på köksmattan.
Lillebror glömde totalt bort att han var ett ledset och missnöjt barn.
Han hade fullt upp med att jaga den gröna superhjälten.
Självklart var hon för snabb för honom men när superhjälten böjde sig ner för att krama sin lillebror såg han sin chans och gjorde ett försök till att stjäla den gröna masken.
Som tur var hann superhjälten flyga iväg!

©HUSnrNIO

Har nyss haft ett samtal med W om hur en känguru ser ut.
Hon hade med sig läxa hem där de skulle måla alla saker och djur som innehåller bokstaven r.
Det svåra är inte att höra om det bokstaven r finns med utan att veta om det är en känguru, en kanin, eller en hare på bilden.
Hon kom nyss ut till  mig i köket och sa ledsamt "jag vet inte om det är en känguru eller en kanin".
Vi kom överens om att en känguru är det inte.
 
Då gick hon tillbaka till sitt rum. 
Två minuter senare kom hon igen och sa med samma uppgivna tonläge "jag vet inte om det är en kanin eller en hare".
Efter att åter igen tittat på bilden svarade jag ärligt att det vet inte jag heller.
Jag föreslog att hon skulle bestämma själv vad det var och sen måla den om det fanns med något r med då.
"Så kan man inte göra för det är fröken som bestämmer vad det är för något och jag har bara tre dagar på mig att göra detta" sa hon och suckade djupt.

Vi räknade veckodagarna tillsammans så att hon förstod att det var inte förrän på fredag som läxan skulle lämnas in och beslutade att hon skulle fråga fröken imorgon om det är en kanin eller en hare på bilden.

Nu sitter hon på rummet och ljudar ordet helikopter så det hörs i hela huset.
Hoppas bara det är en helikopter och inte ett flygplan...

Jag och M går in till stora tv:n i vardagsrummet för att titta på Teletubbies. Han älskar att se på när de dansar gogodansen.
W kommer efter och sätter sig i soffan och börjar borsta sitt hår.

W: Mamma, det känns som att du bryr dig mer om M än om mig.
Hennes ord gör mig förvånad och jag undrar om jag verkligen hörde rätt.
Jag frågar vad hon sa varpå hon upprepar exkat samma mening och lägger sen till:
Jag har faktiskt lite ont i huvudet och nu gick jag in hit för att sätta mig och vila lite i soffan och då ska ni se på Teletubbies för att M vill det alltså bryr du dig mer om honom än mig.

Blir ett samtal om hur det var när hon var en liten bebis. Hur det är att vara liten och att man behöver sin mamma på ett annat slags sätt då än när man är lite större.
Sen har ju W ett eget rum alldeles intill vardagsrummet så om hon vill vila så är det bättre att hon går in dit och gör det förklarade jag.

Det är tyst ett tag sen säger hon:
Ja jag behöver inte alls samma hjälp som M. Jag kan det mesta själv. Utom att klä på mig tights och strumpbyxor för de fastnar bara på fötterna och jag vet flera i min klass som är sex år som inte heller kan det.

Sen går hon in på sitt rum.

Teletubbies dansar fortfarande gogodansen.

Sitter och väntar på samtal från W:s lärarvikarie.
Någonting har hänt på skolan idag och även om W är väldigt bra på att förklara och formulera sig så vill jag ändå få frökens version på det hela.

När W kom hem från skolan frågade jag hur dagen hade varit.
Bra ända tills slutet sa hon.
Två barn hade fått sitta på pallar och det hade inte blivit någon utelek för dem.

På barnens toalett sitter det en hylla en bit upp på väggen. På hyllan står barnens muggar.
Där står de för att barnen dricker vatten om de är törstiga och då är det praktiskt att de har sina muggar nära till hands.
Idag hade någonting hänt på toaletten.
Enligt W var det två pojkar som kissat i någon/några av muggarna vilket var anledningen till pallsittningen samt utebliven lek.

W började gråta när hon berättade. Hon var ledsen för att den ena anklagade killen hade gråtit.
Hon var också ledsen för att en annan pojke hade sagt att det var kiss även i hennes mugg men han hade redan hällt ut det. När hon sa till fröken att det var kiss i muggen så hade fröken sagt att det var inte något i hennes mugg. Enligt W hade fröken inte trott henne eftersom det redan var uthällt.
Sen grät hon också för att det såklart var äckligt att få kiss i sin mugg.

Förhoppningsvis ringer vikarien snart så jag får höra den vuxna versionen på det inträffade vilket jag tycker kan kännas bra när något sådant händer och man har en dotter som kommer hem gråtandes efter en dag i skolan.

Så stor hon har blivit min lilla flicka.
Jag hinner inte med känns det som. Skulle vilja trycka på paus eller åtminstone på slowmotion.

Det har hänt så otroligt mycket sedan skolstarten i augusti. Inte bara på siffer och bokstavsfronten.
Ännu fler kompisar har dykt upp. Från att ha haft de flesta vännerna boendes på vår gata sträcker sig nu vänkretsen runt i vårt bostadsområde.
Hon vill inget hellre än träffa kompisar och leka. Hemma eller hos vännerna.
Lekarna i lekstugan är rollekar. En ska vara sexton, den andra lillasyster. En Kim Possible och en skurk.
Tankar om utseende och kläder poppar upp och uttalas tydligt i form av ett "nej, den där vill jag inte ha på mig, ingen i skolan har en sån", ibland med tårar som följd. 
Begäret efter att förstå och sätta egna ord på det hon just förstått är stort.

Medan jag och M lever våra förmiddagar i symbios med varandra. Den ena dagen den andra lik, förändras, formas och utvecklas W varje minut av skoltiden.
Känns det iallafall som. 

Så ibland dyker de där små stunderna upp. Helt plötsligt är hon min lilla flicka igen som vill vara nära.
Inga massa intryck som måste bearbetas eller reflekteras över, inga tider, måsten eller uppdrag.
Bara ett vilsamt lugn. 
Min lilla flicka och jag, här och nu.

Ikväll har W varit på sitt allra första disco.
Skolans elever från årskurs fem (tillsammans med föräldrar) ordnade disco för att få in pengar till sin skolresa.
W hade pratat ihop sig med en kompis om att de ville gå.
Hon hoppade bredvid mig i köket när hon berättade att det skulle vara dans, att hennes fadder skulle komma och att man skulle göra sig fin.

Klädvalet föll på den lila klänningen tillsammans med svarta tights och en svart kofta. Silverhårspännet matchade hon med ett silvrigt halsband och på fingret hamnade en ring.
Tio minuter i sex gick vi och kompisen mot skolan.
Musiken ljöd från gymnastiksalen. Alla var glada och förväntansfulla. Barn som föräldrar.

Efter en snabb kram försvann hon in i den mörka gympasalen till tonerna av Abba.
90 minuter senare hämtade jag en mycket glad tjej som hade dansat och köpt godis.
Det var allt hon sa sen gick hon in på sitt rum, satte på tv:n, plockade fram sina tuschpennor och började måla en teckning föreställande sig själv och M.

Jag stack in huvudet en stund senare och frågade "men vad gjorde ni på discot då".
Fick som svar: "det sa jag ju, vi dansade och köpte godis". Man kunde köpa en dricka också men det hade jag inte pengar till".

©HUSnrNIO

©HUSnrNIO

Det verkar som att världens tandfeér har mycket att göra just nu.

Efter flera dagars vickande och rickande drog W själv ut sin andra framtand i söndags.
Sen dess har den legat där i snapsglaset.
När det blev måndag morgon och tanden fortfarande låg kvar i glaset ändrade hon plats på det.
Kanske var det så att fén inte hade sett den lilla vita tanden då den skymdes av alla saker som står på fönsterbänken.

Varje morgon har hon ljudligt konstaterat att tandfén inte har dykt upp och bytt ut tanden mot en guldpeng.
Varje morgon har mamman i familjen suckat åt sitt korta minne och druckit sitt morgonkaffe med dåligt samvete som bismak.

Ikväll blänker det en guldpeng i glaset. 
Den magiska lilla tandfén har äntligen varit här och imorgon blir en morgon inte lik någon annan den här veckan.

©HUSnrNIO